Panama City Beach
Idag har vi passerat både genom staten Mississippi och Alabama innan vi körde in i Florida under tidig eftermiddag. Vi tog en skön promenad på stranden innan vi gick tillbaka till hotellrummet och såg solen gå ner i havet från vår balkong.
Det är lika fantastiskt vackert varje gång - man kan aldrig se sig riktigt mätt! Jag fick sällskap av en fyrbent kompis, för de av er som inte känner till det så är jag en mycket hängiven kattvän. Den lilla katten satt precis som vi och beundrade solnedgången, när solen försvunnit, sträckte katten graciöst på sig och spatserade lungt vidare i skymningen.....
Vi valde att gå till MC-åkarnas inneställe, the Salty Goat, som endast låg ett stenkast från hotellet. Här strömmade det sport ut från sex stora TV-skärmar som satt monterade på rad ovanför bardisken. American Football blandades med hockey och baseball och inget annat :) Allt i en enda salig blandning men på något vis så fungerade det tydligen för alla gäster var väldigt engagerade, var och en av sina respektive sportkanaler! Vi beställde in varsin rätt av ställets specialiteter, ALLA hade naturligtvis getost som en av ingredienserna! Det var fantastiskt gott men återigen så serverades vi alldeles för stora portioner.....känns inte direkt bra att ALLTID lämna hälften kvar på tallriken. Vi blev lite melankoliska när vi konstaterade att av vår roadtrip består det nu endast bara den sista etappen; att ta oss till Floridas östkust, Efter att ha nått målgång så skall vi ta oss tillbaka till västra sidan av Florida. Närmare bestämt till Land´s End som ligger allra längst ut på Treasue Island. Hit har vi återvänt ett antal gånger under årens lopp. Vi har ju pratat om att göra denna roadtrip under så lång tid. Tusen gånger om, har vi ställt oss frågan om det var för tidigt i livet att resa? Om vi skulle våga lämna allt därhemma under så många veckor med allt det skulle innebära från att be om tjänstledighet till att lämna ungdomarna med ansvar för både hus och våra fyrbenta familjemedlemmar? Så här långt kan vi bara konstatera att allt har gått över förväntan och vi är båda väldigt glada över att vi en sen lördagskväll i slutet av februari vågade boka våra flygbiljetter som ett första steg. Man vet aldrig vad som väntar oss här i livet. Det är så lätt att skjuta upp allt till morgondagen. Men vi vågade helt enkelt inte vänta tills vi båda har blivit pensionärer, vem vet i vilket skick vi är då eller om vi ens lever? Carpe Diem
Det är lika fantastiskt vackert varje gång - man kan aldrig se sig riktigt mätt! Jag fick sällskap av en fyrbent kompis, för de av er som inte känner till det så är jag en mycket hängiven kattvän. Den lilla katten satt precis som vi och beundrade solnedgången, när solen försvunnit, sträckte katten graciöst på sig och spatserade lungt vidare i skymningen.....Vi valde att gå till MC-åkarnas inneställe, the Salty Goat, som endast låg ett stenkast från hotellet. Här strömmade det sport ut från sex stora TV-skärmar som satt monterade på rad ovanför bardisken. American Football blandades med hockey och baseball och inget annat :) Allt i en enda salig blandning men på något vis så fungerade det tydligen för alla gäster var väldigt engagerade, var och en av sina respektive sportkanaler! Vi beställde in varsin rätt av ställets specialiteter, ALLA hade naturligtvis getost som en av ingredienserna! Det var fantastiskt gott men återigen så serverades vi alldeles för stora portioner.....känns inte direkt bra att ALLTID lämna hälften kvar på tallriken. Vi blev lite melankoliska när vi konstaterade att av vår roadtrip består det nu endast bara den sista etappen; att ta oss till Floridas östkust, Efter att ha nått målgång så skall vi ta oss tillbaka till västra sidan av Florida. Närmare bestämt till Land´s End som ligger allra längst ut på Treasue Island. Hit har vi återvänt ett antal gånger under årens lopp. Vi har ju pratat om att göra denna roadtrip under så lång tid. Tusen gånger om, har vi ställt oss frågan om det var för tidigt i livet att resa? Om vi skulle våga lämna allt därhemma under så många veckor med allt det skulle innebära från att be om tjänstledighet till att lämna ungdomarna med ansvar för både hus och våra fyrbenta familjemedlemmar? Så här långt kan vi bara konstatera att allt har gått över förväntan och vi är båda väldigt glada över att vi en sen lördagskväll i slutet av februari vågade boka våra flygbiljetter som ett första steg. Man vet aldrig vad som väntar oss här i livet. Det är så lätt att skjuta upp allt till morgondagen. Men vi vågade helt enkelt inte vänta tills vi båda har blivit pensionärer, vem vet i vilket skick vi är då eller om vi ens lever? Carpe Diem
