Diamond Creek - STAY ON ROAD
Peach Springs ligger utmed gamla Route 66, 2 mil väster om Grand Canyon och är säte för Hualapai Indian Reservation. Lite drygt 1000 personer bor idag i staden som fått sitt namn efter alla persikoträd som fanns här i början av 1880-talet då järnvägen byggde en vattenstation här. Under perioden då route 66 var i sin glans dagar så blomstrade även kommersen i Peach Springs. Efter det att den nya motorvägen stod klar 1978 så finns det inte mycket kvar förutom en liten mataffär och Hualapai Indiarnernas jaktstuga.Man kan inte ens hitta en bensinstation här. Något att tänka på om man vill ge sig in på småvägarna som bär upp till Indianreservatet eller ner till Coloradofloden genom Grand Canyon.
Vi provade med att köra upp till Hualapai Indiarnernas reservat när vi anlände Peach Springs. Vi körde av route 66 och in på Indian Highway 18. Det stod något vid infarten om "registrered permission" men vi valde att köra vidare. Vi körde och körde på en lång, rak väg. På 30 miniter såg vi bara 3 mötande bilar. Ingen bebeyggelse, inga människor så långt ögat kunde nå, bara några enstaka kreatur som betade på markerna. Inte ens en skylt som visade hur långt det var till reservatet och vi hade ingen aning. Vi körde ytterligare ett par minuter då äntligen en van med hästtransport dök upp bakom oss, körde om och försvann. Vi började misströsta, vart var vi på väg? Kändes som att vi körde i ingemansland. Efter att ha kört ytterligare några miles såg vi hästtransporten utmed vägrenen. Vi körde förbi men enades om att vända och fråga om vägen. Det visade sig att vi hade kört ca halvvägs upp till reservatet. Sträckan var hela 60 miles! Mannen med hästen tillhörde Hualapai indianerna och skulle rida ut för att kontrollera boskap. Vi bestämde oss för att köra tillbaka till Peach Springs då vi fick veta att när vägen tog slut så var man tvungen att gå en 8 km lång stig nerför begskammen för att komma till reservatet....sedan skulle man upp igen samma väg. Indian Hghway 18. Verkade inte vara så många andra som nappat på idén med tanke på antalet bilar vi mött under vägen så vi tackade för informationen och vände tillbaka. Vi försökte checka in på hotellet men vi var alldeles för tidiga. Vi berättade för damen i receptionen om vår utflykt och hon bara skakade på huvudet. Hon gav oss lite mer information om utflykter i området och vi fastnade direkt för ett av förslagen. Att med bil köra ner till "Diamond Creek", den enda bilväg som går ner hela vägen till Coloradofloden. Förutom floden så skulle vi eventuellt kunna få se lite av djurlivet om vi hade tur. För detta äventyr fick vi betala lite drygt $27/person och det kan jag lova var värt varenda öre! Vi fick kvittera ut ett pass för att bege oss ner till floden och så bar det iväg. Vi hade fått förvarning om att vägen inte var asfalterad och att den på sina ställen var lite svårframkomlig. Sträckan var 19 miles, enkel väg.
Vi hann inte mer än i stort sett köra in i området förrän en stor Van kom körandes emot oss på den smala vägen med blinkande lampor. Det var områdets "guard" som ville se våra papper. Han förhörde sig om VAR vi skulle bo under natten, VEM som tipsat oss om målet och VAR vi köpt "passen". Efter att ha registrerat oss frågade han om vi hade vatten med oss då det kundebli väldigt varmt nere vid Coloradofloden. Jodå, vi hade vatten. Han bad oss att tänka på att köra försiktigt och att "stay on road". Han nämnde också att de sista 1,6 kilometrarna skulle vara mer svårtillgängliga än de övriga 18 miles men att vi inte skulle vända utan fortsätta hela vägen ner till "beachen" och att vi skulle behöva köra genom en del vatten på vägen ner......Vi frågade om det var många bilar nere vid vattnet och han funderade en stund innan han svarade - 3 cars!
Vi kunde endast hålla en hastighet på mellan 15-20 miles/h och eftersom Mats dessutom fick stanna bilen många gånger för att jag fick syn på något som jag ville fota så tog det sin tid att ta sig ner på den slingrande grusvägen. Halvvägs mötte vi en av de tre bilarna som vakten nämnt för oss var i området för tillfället så det var enslig färd att göra. Vi åkte genom fantastiska bergspassage med Grand Canyons tvära mörkröda bergsväggar i kontrast till de ljusare partierna. Värmen steg under färden ner mot vattnet. Temperaturmätaren visade 63F när vi startade resan och när vi väl var nere kunde vi avläsa 87F. Man kan bara tänka sig vilken värme det kan vara nere vid vattnet sommartid......
Sista biten ner till floden var riktigt otäck. Vi var tvungna att på flera ställen köra genom mindre vattenpassager där bilen inte fick fäste på vissa ställen utan gled i sidled. Tur att det var Mats som körde och inte jag! Helt plötsligt tog vägen slut nere på en sandstrand och där låg Coloradofloden med sitt alldeles röda vatten.
Vi var tvungna att ta av oss skorna och testa vattentemperaturen och det var nog inte mer än max 15 grader. Rejält strömt var det också. De båda andra bilarna åkte under tiden vi var nere så helt plötsligt var vi alldeles själva vid Coloradofloden. Luften kändes väldigt syrefattig så vi stannade inte så länge utan började resan uppför berget igen. Vågade inte tänka på vad som skulle hända om vi skulle få problem med bilen, man känner sig rätt så liten vill jag lova när man kör runt bland dessa enorma stenbumlingar. Allting är ju stort i USA och bergen är inget undantag!
Vi var tvungna att ta av oss skorna och testa vattentemperaturen och det var nog inte mer än max 15 grader. Rejält strömt var det också. De båda andra bilarna åkte under tiden vi var nere så helt plötsligt var vi alldeles själva vid Coloradofloden. Luften kändes väldigt syrefattig så vi stannade inte så länge utan började resan uppför berget igen. Vågade inte tänka på vad som skulle hända om vi skulle få problem med bilen, man känner sig rätt så liten vill jag lova när man kör runt bland dessa enorma stenbumlingar. Allting är ju stort i USA och bergen är inget undantag!Vi lyckades få höra en skallerorm, vi såg två vackra rådjur och 3stycken åsnor innan vi kom tillbaka till hotellet. Ett helt fantastiskt äventyr, både spännande och vackert.
